INTERVJU MED SKPS PARTIORDFÖRANDE ANDREAS SÖRENSEN
«De grekiska kommunisterna och de grekiska arbetarna kan räkna med vår solidaritet, vår vänskap och vårt stöd. De är ett kämpande exempel, som visar den väg vi andra också måste gå!»
Hej Andreas!
– Det är inte många i värden som vänder sig till en partiordförande och säger ”du”, men det går bra i Sverige.
– I Sverige har vi sedan länge slutat att säga ”ni”. Det hänger ihop med den starka känsla många svenskar känner av att ”inte vara förmer än andra”. Det är en speciell kulturell företeelse som är värd att vårda!
– Vem är Andreas Sörensen och partiet som du företräder?
– Jag är född och uppvuxen i Sveriges fjärde största stad, Uppsala. Jag var tidigare fackligt aktiv och tog för några år sedan steget in i Sveriges Kommunistiska Parti.
Partiet genomförde förra året sin 37e kongress där vi bland annat gästades av Elisseos Vagenas från Greklands Kommunistiska Parti. Samma år firade vi också 100 år. Det är en historia präglad av både positiva och negativa erfarenheter. Partiet kan vara stolt över att ha bidragit till att Sverige under 30-talet var ett av världens strejktätaste land och till att det svenska folket var det folk som per capita lyckades samla in mest pengar till det kämpande spanska folket mellan 1936–39. Vi har också upplevt revisionismen på nära håll, då man anslöt sig till eurokommunismen, gjorde gemensam sak med socialdemokraterna och delar av partiet fortsatte som det som idag är Vänsterpartiet.
Idag ser vi att motsättningarna i det svenska samhället ökar, samtidigt som Sverige tar en allt aktivare del på den internationella marknaden och försöker klättra i det imperialistiska systemet. I det läget vi befinner oss nu försöker vi att utveckla våra analyser av den svenska och internationella imperialismen, vår egen taktik och strategi samt inta korrekta klasspositioner i de brännande frågorna i vårt land. Det är inte alltid enkelt, men partiet utvecklas hela tiden och har mognat otroligt mycket.
– Sverige framstår som en av värdens bästa demokratier med välfärd, stark arbetarrörelse och bra ekonomi. Är så fallet?
– Man ska inte låta sig luras av siffror. Sverige har naturligtvis en av de starkare ekonomierna i världen, det har de svenska monopolen skaffat sig genom att konstant pressa tillbaka arbetarklassen i Sverige. De svenska monopolen är aktiva i stora delar av världen och har sedan Sovjetunionens fall bland annat lyckats lägga under sig Baltikum, där man suger ut folket till den grad att det knappt går att bo i landet längre – många arbetare måste istället komma till Sverige för att arbeta för slavlöner under omänskliga förhållanden.
Den starka svenska ekonomin är byggd på ett tillbakapressande av alla de vinster som den svenska arbetarklassen tillkämpat sig genom decennier, på en ökad utsugning av både inhemsk och utländsk arbetskraft, samt på en arbetarrörelse som domineras av opportunister och reformister.
De svenska fackföreningarna präglas av en samförståndsanda och är ytterst ovilliga att offensivt driva frågor som gynnar de svenska arbetarna. Den senaste stora strejken var byggnadsarbetarna för snart två år sedan. Anledningen till att strejken alls ägde rum var det utbredda missnöjet med fackföreningarna, som resulterade i att organisationsgraden inom byggnadsbranschen hade sjunkit drastiskt. Genom strejken kunde ledningen öppna en säkerhetsventil.
– Finns det ett behov av ett kommunistiskt parti i dagens Sverige?
– Den svenska välfärden som administrerats av socialdemokraterna har aldrig förändrat den svenska kapitalismens och imperialismens karaktär – den har snarare gjort den svenska imperialismen mer livskraftig och gett den en stabil bas att utgå ifrån. Den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital, mellan arbetarklassen och kapitalisterna, finns alltså också här.
Det betyder att behovet av ett kommunistiskt parti i dagens Sverige är minst lika stort som i Grekland eller överallt annars i världen. Varje dag bombarderas vi med propaganda från borgerlig media, som säger åt oss hur vi ska se på världen. Den ger oss kapitalisternas perspektiv, som folk alltför ofta gör till sitt. För att bryta det mönstret behövs det ett kommunistiskt parti som kan säga sanningen till arbetarna.
Socialdemokraterna har i sin arbetsgemenskap med borgarna oskadliggjort arbetarnas egna organisationer och gjort dem till stödorganisationer för kapitalet. Det är kommunisternas jobb att bryta den arbetsgemenskapen och göra om arbetarnas organisationer till kämpande organisationer. Utan det kommunistiska partiet går det inte.
– Vilka är den svenska arbetarklassens fem mest akuta problem? Finns det fattigdom i Sverige?
– Det största problemet som den svenska arbetarklassen står inför i dagsläget är bostadsmarknaden. Det svenska folket är bland det mest belånade i världen; sammanlagt har de svenska hushållen lånat nästan 4 000 miljarder kronor. Anledningen till detta är främst bostadsbristen, som är ett resultat av en bostadspolitik som gynnat de stora bankerna och de stora byggnadsföretagen. Priserna på bostäder har de senaste åren stigit med minst 600 procent, vilket i kombination med att det inte går att få tag i hyresrätter, har tvingat folk att låna pengar för att köpa bostäder.
Ett annat stort problem är skolsystemet, som är unikt i världen i och med att det tillåter privata intressen att tjäna pengar på eleverna. I det svenska skolsystemet är varje elev värd en viss summa pengar (den varierar mellan kommunerna) som går till skolan eleven är registrerad vid. Denna kallas skolpeng. Ur den ska alla elevernas och skolornas kostnader betalas, alltså skolböcker, skollunch, lärarnas löner, lokaler och så vidare. Eftersom man inte får ta ut avgifter för utbildning i Sverige, är det enda sättet för de privata företagen att tjäna pengar att ta dem från skolpengen, vilket innebär mindre pengar till allt nödvändigt i skolan. Det är en väldigt lukrativ bransch, där det största skolföretaget, Academedia, förra året gjorde 416 miljoner kronor i vinst. Över de senaste fem åren har Academedia gjort runt 1 200 miljoner kronor i vinst. Allt taget från eleverna.
Det svenska sjukvårdssystemet är också i kris. Många sjukhus är underbemmanade och personalen är ofta underbetald. I Norrland, som inte är så tätt befolkat, lägger man ner sjukhus, så att människor måste åka 400 kilometer för att kunna föda barn. Har de tur så kommer de fram i tid, annars får de föda i bilarna. Stora delar av den svenska sjukvården är idag organiserad efter vad som kallas New Public Management som i princip går ut på att varje besök hos en läkare genererar en viss summa pengar för mottagningen. Det leder till att vissa sorters besök får företräde eftersom de ger vårdcentralen mer pengar. Ofta kan man heller inte gå till läkaren för att diskutera flera åkommer samtidigt, utan läkarna vill ofta dela upp det till fler besök, eftersom varje besök genererar pengar i sig.
För några månader sedan kom så gott som alla svenska politiker överens om att förändra pensionssystemet. Det innebär att man inom några år kommer att höja den lägsta pensionsåldern till 64 år, från 61 år idag. Dessa tre år som arbetslivet förlängs med kan ofta vara avgörande för någon som arbetat hela livet; ibland går det inte att fortsätta arbeta. Det är ett hån mot de som dagligen producerar det värde som de svenska imperialisterna suger ut.
Fattigdom existerar i Sverige, även om den naturligtvis inte ser ut som i andra länder. Enligt EU-mätningar ligger nästan 20% av den svenska befolkningen i riskzonen för att bli fattiga. Det är nästan 1 800 000 människor. Man räknar visserligen med att nästan 80% av den svenska befolkningen har en relativt god materiell och ekonomisk standard, men alla undersökningar visar att denna standard blir allt skörare och att det svenska folket blir allt fattigare.
– Finns det ett behov av att Sverige ska ingå i NATO? Finns det verkligen ett hot?
– För de svenska arbetarna finns det inget behov av att ingå i NATO och det finns inget utrikespolitiskt hot mot dem. Situationen för de svenska imperialisterna ser dock annorlunda ut.
Den svenska imperialismen är väldigt stark för att utgå från ett så litet land. Många stora företag, såsom IKEA, H&M, ABB, SKF, Ericsson och Skanska har stora investeringar utomlands och konkurrerar där om en förmånlig plats i det imperialistiska systemet. Det stora problemet för den svenska imperialismen är att den inte kan försvara sig själv – det är den för svag för. Därför behöver den ingå i de större imperialistiska allianserna för att kunna få sina behov tillgodosedda. Därför finns det också ett behov hos de svenska imperialisterna att ingå i NATO.Hur ser du på dagens Europa och världen; Ska Sverige vara med i EU? Världen över håller de imperialistiska allianserna och sammanslutningarna på att formera sig – världen håller på att delas upp mellan dem. Det är med det perspektivet man måste se exempelvis kriget i Syrien. Det innebär att risken för krig, både stora och små, ökar och osäkerheten för världens folk ökar.
En av dessa imperialistiska sammanslutningar är EU, där framför allt det tyska monopolkapitalet dominerar. Sedan realsocialismens fall har den tyska imperialismen expanderat österut och dominerar nu i praktiken hela Östeuropa, förutom Baltikum, som de svenska imperialisterna lagt beslag på. Detta har varit möjligt just genom EU. Det är för oss självklart att säga nej till EU, men det räcker inte att bara kräva att vårt land ska lämna EU. Med eller utan EU förblir Sverige en liten men hungrig imperialistisk makt; med eller utan oss förblir EU en imperialistisk allians som kommer att fortsätta driva världen mot krig och förstörelse. När vi säger nej till EU, säger vi också nej till imperialismen, som med nödvändighet föder sådana sammanslutningar. Vi när inga illusioner om att allt ordnar sig om vi lyckas lämna EU: vi måste alltid ställa frågan om makten i vårt eget land.
– Jag var med när du talade i Stockholm när KKE firade den ryska revolutionens 100-årsjubileum. Vilka känslor har en kommunist inför detta firande?
– Den ryska revolutionen är för arbetarklassen i hela världen den största och viktigaste händelse som ägt rum under 1900-talet. Det påverkade i grunden hela vårt samhälle – den visade både arbetarna och borgarklassen att ingenting förblir såsom det är. Vi hämtar fortfarande inspiration från den ryska revolutionen och vi studerar den fortfarande, eftersom den håller många av de nycklar vi behöver för att låsa upp de problem vi idag står inför. Några av dessa är: hur kan vi utveckla folkets egen makt? Hur kan vi bygga upp deras egna organisationer? Hur kan vi tillkämpa oss ledningen för arbetarklassen?
För att få inspiration i våra egna svar på dessa frågor måste vi gå tillbaka och studera. Vi måste granska och analysera, för att förstå hur revolutionen kunde lyckas för hundra år sedan.
Det är också smärtsamt tydligt vad en värld utan socialismen innebär. Så fort realsocialismen föll började angreppen mot världens folk och arbetare. I framför allt de forna Sovjetrepublikerna kastades folket ut i misär och katastrof; medellivslängden i dessa länder sjönk drastiskt. Sovjetunionens fall var en mänsklig katastrof.
– SKP tar tillsammans med KKE initiativ för att skapa en tydligare kommunistisk rörelse i Europa. Hur ser du på det? Varför arbetar ni inte tillsammans med de andra «vänster» partierna?
– Den utveckling som KKE, SKP och en rad andra partier nu går i fronten för innebär en nytändning för den kommunistiska rörelsen, som på många sätt inte förmått anpassa sig till en ny verklighet efter realsocialismens fall.
Genom det Europeiska Kommunistiska Initiativet, där båda våra partier är medlemmar, utvecklar vi vår förståelse av världen. Det handlar om att kritiskt utvärdera den taktik som så länge har präglat den kommunistiska världsrörelsen, där begrepp som folk- och enhetsfront bidragit till att skapa en komplicerad situation för världens kommunister och arbetare. Det handlar också om att korrekt förstå det samhälle vi lever i – här är frågan om staten av grundläggande vikt. Vi får aldrig glömma att staten är ett redskap för den härskande klassens undertryckande av den behärskade klassen, även om den ibland tar på sig en vänlig mask.
Här är inflytandet från de så kallade ”vänsterpartierna” väldigt tydligt. De pratar om skattebetalare, som om vi alla satt i samma båt; att även kapitalisterna ska vara med och betala för vår välfärd, som om deras pengar kommer någon annanstans ifrån än arbetarnas arbete. De är partier som ryms inom ramen för kapitalismen, som inte ifrågasätter kapitalismen, även om de ibland rör sig med radikal retorik. De är nöjda med att vara ett vänsteralibi för kapitalismen. En av våra uppgifter är att visa arbetarna ”vänsterpartiernas” funktion som stöttepelare åt kapitalismen, åt det system som suger ut dem. Deras mål är på sin höjd att administrera kapitalismen, medan vårt mål är att avskaffa den.
– Kan du nåt om krisens Grekland?
– Krisen i Grekland har inte gått oss förbi här i Sverige. Dessvärre frodas gott om fördomar om grekerna och Grekland. En vanlig myt är att grekerna gick i pension innan de fyllt femtio och på så sätt undergrävde sin egen ekonomi. Det är bara ett exempel på de myter som florerar bland den svenska befolkningen, till följd av desinformation av borgerlig media.
Vi vet dock att verkligheten är en annan. Det grekiska folket lider av en väldigt hög arbetslöshet, som framför allt drabbar ungdomarna. De som har jobb har ofta en lön det inte går att leva på. Stora industrier och arbetsplatser har reats ut till förmån för utländska imperialister, samtidigt som de inhemska imperialisterna, bland annat redarna, har stärkt sina positioner på bekostnad av arbetarna.
I krisens Grekland spelar Greklands Kommunistiska Parti en otroligt stor roll. Genom att organisera folket i egna politiska organisationer som utmanar kapitalismen och som aktualiserar socialismen i det grekiska folkets dagliga kamp är de grekiska kommunisterna ett föredöme och en inspiration för oss.
– Ser du några likheter mellan Grekland och Sverige gällande rasismens och fasismens uppgång? Varför har det blivit så?
– Både rasismen och fascismen är verktyg i kapitalisternas och imperialisternas händer; de använder rasismen för att splittra arbetarklassen, vars intressen är internationella och fascismen använder de för att med brutala medel slå ner arbetarklassen. På så sätt är situationen likartad över hela världen. Den grekiska fascismen har tagit sig mer brutala uttryck än den svenska, speciellt under ockupationen och under det efterföljande inbördeskriget.
I Sverige hetsar borgerlig media och högerpolitiker mer eller mindre konstant mot afghanska flyktingar, mot syriska flyktingar eller mot arbetskraftsinvandrare från de baltiska länderna och Polen. Till detta måste vi också räkna rasistiska attityder och fördomar mot exempelvis det grekiska folket, som ibland framställs som lata, eftersom man ofta får höra att de går i pension tidigt eller att de inte vill arbeta. Alla dessa fördomar bryter upp den gemenskap som arbetarna över hela världen ingår i, den döljer deras verkliga intressen och hetsar arbetarna av den ena nationen mot den andra.
På så sätt försöker man förhindra att arbetarna över gränserna solidariserar sig mot varandra i kamp mot kapitalismen och imperialismen. I kristider är det extra viktigt för borgarna och kapitalismen att spä på fördomarna, eftersom kapitalismens sprickor blir tydligare under kriserna – om arbetarna inte tittar åt något annat håll, riskerar de att se sprickorna.
— Internationalismen och solidaritet har alltid varit kommunisternas svar mot nationalismen. Finns det nåt som SKP vill lyfta när det gäller det internationella solidariteten?
– I Sverige ser vi en utveckling som alltmer går i nationalismens tecken. Även vänsterorganisationer rör sig i denna riktning. Det märker man bland annat på deras språkval, de politiska frågor de lyfter upp och de problemformuleringar som de använder. Den svenska högerns resonemang letar sig allt oftare in till och med bland människor som kallar sig kommunister. Vi kritiserar de som tenderar mot nationalismen och vi analyserar nationalismen och den nationella frågan på kommunistisk grund. Vi agerar mot nationalismen, för internationalismen.
Istället för att stämma upp i kören av hets kring afghanska flyktingar eller arbetskraftsinvandrare hävdar vi den för oss grundläggande internationalismen. Våra fiender är inte de som kommer hit för att imperialismen och kapitalismen gjort livet i deras hemländer olidligt – våra fiender är de som skapar krigen, fattigdomen och eländet. Dessa fiender har vi gemensamt med de flyktingar och arbetskraftsinvandrare som kommer hit.
Kommunisterna måste försvara internationalismen och solidariteten mellan arbetarna och folken i alla världens olika länder och anstränga sig till sitt yttersta för att förena dem i kampen mot det imperialistiska systemet. Glömmer vi det, glömmer vi en stor del av det som gör oss till kommunister.
– Vill du framföra nåt speciellt genom «Atexnos» följarna till Greklands folk?
– Precis som de svenska arbetarna, måste de grekiska arbetarna tydligt urskilja sina fiender och sina vänner. De måste se att andra förtryckta i andra länder inte är deras fiender, utan deras allierade. De måste genomskåda de nationalistiska fällor och lögner som sprids.
Precis som i Sverige, måste folket och arbetarna bygga upp sina egna organisationer och centra, utifrån vilka de kan organisera sin kamp för ett liv värdigt den moderna människan. De svenska och de grekiska arbetarna står inför likartade uppgifter, även om situationen i Grekland är mer tillspetsad. Motsättningarna mellan de grekiska och turkiska kapitalisterna eskalerar, samtidigt som krisen i Grekland har gett kapitalismen tillfälle att pressa ner de löner och förmåner som de grekiska arbetarna tillkämpat sig till botten.
De grekiska kommunisterna och de grekiska arbetarna kan räkna med vår solidaritet, vår vänskap och vårt stöd. De är ett kämpande exempel, som visar den väg vi andra också måste gå!
Tack så mycket Andreas Sörensen, partiordförande för Sveriges Kommunistiska Parti. Lycka till i det hårda men nödvändiga arbetet för svenska arbetarklassens befrielse.
